Historien om Skå IK
Vad är Skå?
Skå IK bildades den 11 November 1934 men bland de många medlemmarna i Skå IK finns en hel del som flyttat hit till orten och som inte har någon förankring till trakten. Jag vill därför inleda med en kort beskrivning av området Mälaröarna, en geografisk benämning av arkipelagen i den östra delen av Mälaren. Området ligger några mil väster om Stockholm och har sedan flera hundra år haft Stockholm som centralort.
Mälaröarna är en gammal kulturbygd som har många fornlämningar, vikingatida runstenar, lämningar efter medeltida slott och herresäten, senare praktbyggnader, men också med många jordbruksbyar. Många av byarna finns fortfarande kvar i rätt ursprungligt skick, åtminstone har namnen bevarats, men även dessa finns krafter som försöker förändra.
Helgö invid Ekerö, Birka på Björkö, Alsnöhus och Hovgården på Adelsö, Järnsidas grav på Munsö, Gerlögsristningen, Ringnäs (numera ruin), Kungsberga, Sundby och Svartsjö med slottet på Svartsjölandet, liksom Drottningholm på Lovö, är exempel på kända historiska platser, som finns inom området.
Regionen har sedan länge varit jordbruksbygd med produktion av bl.a. trädgårdsprodukter, livsmedel som till stor del levererades till Stockholm med båt.
Den största ön inom Mälaröarna, c:a 79 kvadratkilometer stor, är den ö som kallades Svartsjölandet. Ön innehöll fyra socknar, Skå, Sånga, Hillesjö, och Färentuna, räknat från söder. Vid årsskiftet 1951-52 slogs dessa socknar samman till en enhet, Färingsö kommun. Namnet hänför sig till ett äldre namn på en av de öar, som genom landhöjningen med tiden kom att bilda Svartsjölandet. Färingsö har i dag till stor del ersatt namnet Svartsjölandet som beteckning för ön.
Under 1950-talet var Färingsö under utredning för placering av Stockholms storflygplats, den som skulle ersätta Bromma. Geologiska undersökningar, vilka fortfarande fortsätter, visade dock att markunderlaget inte skulle hålla för en flygplats, så det blev Halmsjön, nuvarande Arlanda, istället.
I slutet av 1960-talet ansågs de dåvarande kommunala enheterna vara alltför små. Därför beslutade riksdagen att man skulle slå ihop kommuner till storkommuner. Det innebar att hela området Mälaröarna kom att bilda en sådan storkommun med start år 1971. Namnsättningen denna gång gav stor debatt och politiskt mygel i sammanhanget kan nog inte helt uteslutas. Slutligen döptes dock storkommunen efter en av de befintliga tidigare kommunerna, nämligen Ekerö. Detta har bl.a. medfört att vi som har adresser på de övriga öarna ofta får höra att vi bor på Ekerö, t.o.m. länsstyrelsen uttrycker sig så! Detta är ju geografiskt är helt missvisande, rätteligen bör det ju heta i Ekerö när kommunen avses.
Skå är alltså namnet på den socken som utgjorde den södra delen av Svartsjölandet.
Ökande idrottsintresse
Under de första årtiondena av 1900-talet ökade intresset för idrott alltmer. Vartefter startades en hel del lokala idrottsföreningar av olika slag, t.ex. var skytte en populär sport. På Svartsjölandet satte Erik Schörling igång en idrottsförening i Stenhamra, d.v.s. i det område som hade anknytning till Stockholms stads stenhuggeri inom Stockby by där han samlade intresserad ungdom, främst från stenhuggarfamiljerna. Även i t.ex. Hillesjö, Kungsberga, Färjestaden och Skå Edeby fanns idrottsföreningar. De äldre idrottsklubbarna på grannöarna och som fortfarande finns kvar är Ekerö IK, Munsö IF och Adelsö IF. De startade år 1921, 1923 och 1930, respektive.
I början av 1930-talet var det nedåt i Sverige med Krüger-krasch och depression. Ute i Europa var det en orolig tid med spanska inbördeskriget, Hitlers väg mot makten, mm. År 1934 kunde man se en viss återhämtning. Svensk friidrott noterade också en stor framgång, en historisk seger över Tyskland genom von Wachenfelds fantastiska insats på slutsträckan i den avslutande stafetten på 4 x 400 m.
Vid Skå Edeby fanns vid denna tid mycket unga människor som arbetade i jordbruket. Där fanns Idrottsföreningen Ringen, som hade sitt huvudsakliga upptagningsområde vid Edeby. När den hade startat vet jag inte riktigt, men klubbens ordf. och starke man vid den tiden var Oskar Damm. Ättlingar till honom finns fortfarande kvar på Mälaröarna.
Vid Säby i Skå fanns det många trädgårdsodlare, bland dem familjen Emil Selander. De hade många barn och tillsammans med andra ungdomar i trakten sparkade de boll på sommaren och joxade med nystanet (d.v.s. spelade bandy) på vintern. Det har berättats för mig att den här ungdomsgruppen ville organisera sitt idrottande. De hade tagit närmare kontakt med ledningen för Ringen för att eventuellt gå med i den föreningen. Man tyckte dock inte att namnet IF Ringen var så passande, eftersom man uppfattade det i stor utsträckning vara knutet till just Edeby. Om man nu skulle gå med tyckte man att klubbnamnet skulle avspegla att man på så vis vidgade upptagningsområdet till att omfatta hela Skå. Diskussioner fördes om en namnändring, men från Ringens sida var man inte intresserad av att byta namn.
Situationen diskuterades bland ungdomarna, också hos familjen Selander. Äldste brodern Kalle hörde diskussionen och, även om han själv inte var så intresserad, föreslog han "Ni kan väl starta en egen idrottsklubb."
Sagt och gjort. Man kallade till ett möte söndagen den 11 november 1934 hemma hos Selanders i Uppgården i Säby. Där enades de närvarande om att bilda en idrottsklubb. Carl Gustav (Gösta) Ericsson utsågs till ordförande. Till övriga poster i styrelsen valdes Birger Gustafsson, sekreterare, Gösta Selander, kassör, Edvard Olsson, v. ordf., Sven Selander, materialförvaltare, Evert Wetterholm och Tore Bengtsson. 34 medlemmar anslöt sig omedelbart till den nya klubben. Styrelsens första uppgift blev att utarbeta ett förslag till föreningens namn. Vid ett senare möte beslutades att klubben skulle heta Skå Idrottsklubb.
Man kan inte veta hur det hade blivit om Skå-ungdomarna hade gått med i IF Ringen. Utvecklingen för den klubben blev dock inte så lyckad. Oskar Damm dog år 1936 och därmed försvann IF Ringens drivande ledare. Detta betydde svårigheter och det gick fort utför. Ringen lades snart ner så redan år 1938 fick Skå IK överta de inventarier som fanns kvar då IF Ringen upphörde.
Skå IKs verksamhet i början
Bandy
Skå IK blev alltså ytterligare en idrottsförening på Mälaröarna, nu drygt 70 år. Det som låg närmast till vid starten på hösten 1934 var ju att Mälaren frös till så det blev is. Därmed kunde man direkt börja spela bandy. Man kan nog säga att just bandyintresset var det som drev på att klubben bildades. En uppsättning gröna tröjor hade man skaffat redan före det att klubben officiellt bildades och man hade t.o.m. tidigare spelat några matcher under namnet Skå.
Bandy spelades på den tiden givetvis på sjöis. Något annat fanns inte att tillgå. Vanligen höll man till på Långtarmen utanför Säby. Ofta startade dock säsongen med spel på Törnbyviken eftersom den ofta frös till tidigare än Långtarmen. Tränade gjorde man genom att dela upp och spela mot varandra på lördagseftermiddagar och söndagar då det inte var match, liksom på kvällar då det var fint månsken.
Var det snö måste man skotta för hand med hemmagjorda skrapor innan man kunde börja träna eller spela. Det var ett drygt jobb att få undan snön från en hel bandyplan. Det hände att man började i mörkret redan vid 7-tiden på morgonen matchdagen, vanligen en söndag, för att säkert hinna klart och måla linjerna på planen till matchens start kl. 13. Var det mycket snö och stark is var det möjligt att Sven Selander eller Nisse Fröberg, de mest aktiva bandyledarna, fick låna en häst som orkade dra den specialbyggda stora skrapan, så att det gick litet fortare.
Bandyn hade sin storhetstid i Skå IK under andra världskriget, d.v.s. fram till mitten av 1940-talet, men sedan trappade bandyn av. Ishockeyn kom in i bilden som issport och från 1954 har klubben varit med i Svenska ishockeyförbundet och har deltagit i deras seriespel sedan år 1956.
Längdåkning på skidor
När snön kom plockade alla fram skidorna. T.ex. åkte skolbarnen skidor till Skå skola vid kyrkan från alla delar av socknen, istället för att gå. Klubben ordnade med skidtävlingar men det lär dock ha dröjt till år 1936 innan man ordnade det första klubbmästerskapet på skidor. Det var klubbens med tiden legendariske kassör, Gösta Selander, stod som segrare den gången på den nästan en mil långa banan. Från år 1940 var klubben också medlem i Svenska skidförbundet.
Under 1950-60-talet var det mycket god fart på skidåkning i Skå IK, framförallt på ungdomssidan. Det var eldsjälen Alvar Franzén, klubbens ordförande 1954 t.o.m.1966 som framgångsrikt ledde den verksamheten. Skå IK arrangerade också under den perioden ett välkänt, årligen återkommande storlopp i distriktet, Skå-loppet.
Skidlöpning höll Skå IK på med ett stycke in på 1970-talet. Då hade Mälarö SOK bildats och i den klubben samlade man i stort sett all skidverksamhet på Mälaröarna.
Sällskapsspel
En sektion som var med från begynnelsen av Skå IK var den som kallades "sällskapsspel". Det är kanske en litet udda benämning för en sektion inom en idrottsklubb. I sektionen bedrev man "ping-pong", dåtidens benämning på bordtennis, och därtill schack. Om klubbens engagemang inom amatörteater också ingick i sektionen vet jag inte riktigt. Dock fanns det en sådan verksamhet.
Bordtennislokal var från begynnelsen den s.k. "gamla skolan", d.v.s. den tredje skolan i den unika samling av skolbyggnader som ännu finns kvar vid Skå kyrka. Inom parentes kan nämnas att "den andra skolan" skulle rivas i mitten av 1950-talet, men att Skå IK sökte och fick tillstånd att disponera lokalen som klubblokal på 1-årsöverenskommelser. Där drev klubben bl.a. en ungdomsgårdsliknande verksamhet. Därmed undgick byggnaden omedelbar rivning. Det bidrog till att alla Skå sockens skolbyggnader idag finns kvar och utgör ett ovärderligt kulturminne. Under några år höll bordtennisverksamheten till i Hammargårdens gymnastiksal och senare på 1950-talet i S:t Eriks bordtennissalonger på S:t Eriksgatan i Stockholm.
I början ordnade man klubbmatcher i ping-pong mot andra klubbar, främst spelade man mot Hillesjö. Det hände också att man ibland spelade mot de intagna på Svartsjöanstalten.
Många klubbar här ute hade pingis på sitt program. Därför ordnade man redan tidigt med Mälarömästerskap och Skå IK's spelare hävdade sig väl, t. ex. Folke "Jim" Karlsson, Sven och Gösta Selander. Edvard Olsson var den som oftast höll i vår sällskapsspelssektion under 1930-talet, sedan kom Nisse Fröberg och därpå Allan Lindgren. Han var sektionsledare då bordtennisen var den näst största idrottsgrenen i Skå IK i slutet av 1940-talet. Störst var fotbollen och även i den sektionen var Allan huvudledare.
Allmän idrott
När våren kom år 1935 tog man upp terränglöpning i Skå IK's regi. Inte heller i denna gren har det noterats att man det året ordnade något klubbmästerskap, det kom igång först år 1936. Fem löpare från Skå IK deltog 1936 också i den anrika tävlingen "Sleipners terräng" i Stockholm. I september detta år ordnades också den första klubbmatchen i friidrott med olika löpning, hopp och kast, mot idrottsklubben Sefyr. Den hölls på Sefyrs hemmaplan vid Sundby på Ekerö. Under en lång period hade sedan dessa klubbar årliga tävlingar mot varandra, men tyvärr har vi inte hittat några resultat. Även mot andra klubbar hade man tävlingsutbyte.
Fotboll
Under sommarhalvåret var det dock fotbollen som samlade mest utövare i Skå IK. Redan i mars år 1935 valdes en plankommitté bestående av Gösta Ericsson, Edvard Olsson och Gösta Selander med uppgift att skaffa en lämplig fotbollsplan till Skå IK. Man kom överens med Ernst Fröberg att för 100:- kr/år hyra mark för en fotbollsplan ner mot Landholmen. Det var på en åker som han i sin tur arrenderade. Markägaren motsatte sig dock bestämt att det skulle spelas fotboll på hennes ägor. Detta var ett avbräck, men man lyckades snart skaffa en plan av Gustav Karlsson i Lennartsberg, inte långt från Säby. Den var inte lika bra eftersom den lutade en hel del. Dessutom låg planen nära familjens Karlssons köksträdgård. Det hände att när bollen hamnade i fru Karlssons odlingar så konfiskerade hon helt enkelt bollen! Eftersom man bara hade en boll så fick man fortsätta träningen på annat sätt och dessutom utse en delegation för att förhandla tillbaka bollen från fru Karlsson.
År 1937 hyrde Skå IK av C. G. Bergman i Väsby den plan som IF Ringen tidigare hade disponerat vid "Skogsvreten", inte långt från nuvarande sopstationen. Detta var innan Skå Flygfält hade byggts under kriget. År 1939 arrenderade man en åker nära Söderberga av Hilma Hermansson i Ekeby och den var klubbens hemmaplan under hela krigstiden. År 1945 kom man tillbaka till IF Ringens gamla plan och den nyttjades under hela 1950-talet. Svanängens idrottsplats invigdes år 1961 och har sedan dess varit klubbens hemmaarena.
Den första klubbdräkten hade blå tröja med vita byxor och vita strumpor med blå rand. I början spelade man i lokala serier mot klubbar som t.ex. Munsö, Sefyr, Sånga Säby och Färingsö IF. År 1938 startade laget i Kvalifikationsserien, en serie som Skå IK var kvar i ända till 1967, fast då hette den Klass IV. Då lyckades man vinna serien för första gången och gå upp.
Idag har Skå IK ett trettiotal ungdomslag och herrlaget ligger i Div.4 och vårt fina damlag ligger i Div.3
Damidrott
Idrott fanns på 1930-talet i första hand för män. Ledningen för Skå IK var dock tidigt av åsikten att även flickor skulle delta i idrottandet. År 1935 hade man ett damlag i handboll som spelade i en utomhusserie. Även när det gällde skidåkning, riksmarsch, mm, fick tjejerna vara med.
Handbollen återkom sedan till Skå IK först 1970, då som innesport när kommunen hade byggt Stenhamraskolans gymnastiksal. Det började med grabbarna, men snart hade vi också flicklag.
Även inom fotboll var klubben tidigt ute med att låta tjejer spela. Vid ett skojfriskt evenemang år 1953 ordnade man bl.a. en match mellan ett damlag som spelade mot ett "gubbgäng". Sedan dröjde det till ungefär 1970 innan Gunnar Ivarsson och Kurt Tundal på nytt tog upp damfotbollen, en verksamhet som i dag vuxit ut till ett av Skå IK's starka områden.
Numera har jämställdheten avancerat ytterligare. Jag har uppfattningen att klubbledningen nu på alla områden ser mera till att generera glädjerik och fostrande idrottsverksamhet för de medverkande, oberoende om det gäller flickor eller pojkar.
Gymnastik
Gymnastik var också en aktivitet som startade direkt efter att klubben bildats. Man höll till i "gamla skolan" med folkskolläraren Theodor Jansson som ledare. Gymnastiken uppfattades kanske inte som en egen idrott utan snarare som ett komplement i träningen för andra grenar. Även här var också flickorna tidigt aktiva med egen kvinnlig gymnastikkommitté. I dagens klubborganisation kan man väl betrakta gymnastiken ingående i vår motionssektion.
Fester bidrog till finanserna
Något annat som man inte får glömma bort i samband med den nya idrottsklubben var den sociala verksamheten. Amatörteater har redan nämnts, interna fester och sammankomster en annan. Det var inte bara gemenskapen som eftersträvades vid dessa tillfällen, det var också ett sätt att bättra på klubbens ekonomi liksom att stimulera till ökat medlemsantal. Därtill ordnade man offentliga sommarfester vid traktens festplatser dit allmänheten hade tillträde. Det verkar som om dessa fester i stor utsträckning bidrog till klubbens finanser. Dock var det mycket jobb att arrangera festerna, såsom Gösta (eller var det Gunnar) Selander uttryckte det: "Jag betalar 100:- kronor (mycket pengar i dåtidens penningvärde) om jag slipper var med och ordna sommarfesten".
Brottning och innebandy är nyare idrotter
Ytterligare ett par idrotter har kommit med i Skå IK. Det är Brottning och Innebandy. Bägge dessa sporter är relativt unga i vår klubbgemenskap. Brottningen kom in i slutet på 1970-talet då ledarna Bertil Mattsson, Pelle Stark, m.fl. hade planer på att starta en egen brottningsklubb. Dåvarande ordförande i Skå IK, Gunnar Lindblom, tog upp en diskussion med dem. Man såg snart från bägge håll de fördelar som fanns med att brottning skulle inlemmas som en sektion i den redan befintliga idrottsklubben, inte minst vad gällde den administrativa delen. Man måste nog säga att det blev ett lyckokast att brottningen kom med. Det gav en stor uppskattad verksamhet, och därtill goda resultat, främst genom bra insatser av de engagerade ledarna.
Bandy återkom i Skå IK under 1990-talet, nu dock som Innebandy. Den sporten var inte ens uppfunnen då klubben bildades. Även här var det fråga om att inlemma ett idrottsligt specialintresse i vår klubb. Ett gäng entusiaster hade börjat spela innebandy, men kom med i vår klubb år 1996 då den första sektionsstyrelsen finns noterad. Verksamhetens starke man under lång tid var Peter Nilsson. Han ägnade 9 år av mödosamt, och kanske inte alltid uppskattat arbete, åt att hålla denna sektion igång med bred verksamhet. Under början av 2000-talet fick innebandyn problem och tillslut fanns endast ett herrlag kvar. År 2009 startade åter Skå IK upp fyra nya lag och idag finns det återigen en bred verksamhet för innebandyn..
Nedtecknat
Lars-Erik Eriksson
Stefan Eriksson